stress
Kategori: Allmänt
Stress är något som jag verkligen känner nu. Allt har bara blivit för mycket.
I skolan har vi så sjukt mycket att göra att jag inte ens vet vart jag ska börja.
I skolan har vi så sjukt mycket att göra att jag inte ens vet vart jag ska börja.
Det var väl förra veckan det började för mig på riktigt. Allting kom på en gång och jag var verkligen inte beredd på det. Uppsats skulle göras klart, en inlämning skulle in, prov hit och dit osv, samtidigt som jag är i full gång med att försöka ta körkort. Uppsatsen har jag ärligt talat inte ens lyckats göra klart än för jag har så svårt med den och känner en så stor press. Ännu mer prov, inlämningar och uppgifter har rullat in denna vecka och det är bara tisdag än så länge.
En examination som vi ska göra är att sätta ett mål i idrotten och träna på det och sedan utföra det. Det ska gärna vara något med kondition eller styrka men med tanke på att jag inte har något gymkort för tillfället kände jag att det var lättare att ta kondition. Det betyder alltså att jag måste ut och springa minst tre gånger i veckan för att kunna uppnå detta. För att få ett bättre betyg ska man gärna försöka få med saker om kost (räkna kalorier eller liknande) samt sömn och puls. Måste tillägga att vi förra veckan fick en ny idrottslärare, eller rättare sagt vikarie, som knappt kan någonting om någonting om hälsa. Vilket känns ganska oroligt. Detta kommer jag då bara känna en otrolig stress över. När jag provade springa igår den rundan jag har tänkt att ha som mål, kände jag efter ett tag att blodsmaken började komma fram. Jag saktade ner och kände även hur yr jag var och att jag knappt kunde andas. Redan då puchade jag mig själv för hårt från början för att jag var stressad och kände att jag egentligen inte hade tid till det och ville komma hem så fort som möjligt. Hur kommer det då bli när jag ska göra det på allvar?
En examination som vi ska göra är att sätta ett mål i idrotten och träna på det och sedan utföra det. Det ska gärna vara något med kondition eller styrka men med tanke på att jag inte har något gymkort för tillfället kände jag att det var lättare att ta kondition. Det betyder alltså att jag måste ut och springa minst tre gånger i veckan för att kunna uppnå detta. För att få ett bättre betyg ska man gärna försöka få med saker om kost (räkna kalorier eller liknande) samt sömn och puls. Måste tillägga att vi förra veckan fick en ny idrottslärare, eller rättare sagt vikarie, som knappt kan någonting om någonting om hälsa. Vilket känns ganska oroligt. Detta kommer jag då bara känna en otrolig stress över. När jag provade springa igår den rundan jag har tänkt att ha som mål, kände jag efter ett tag att blodsmaken började komma fram. Jag saktade ner och kände även hur yr jag var och att jag knappt kunde andas. Redan då puchade jag mig själv för hårt från början för att jag var stressad och kände att jag egentligen inte hade tid till det och ville komma hem så fort som möjligt. Hur kommer det då bli när jag ska göra det på allvar?
Jag ska även tillsammans med resten av 2:orna på Vadstenagymnasiet åka till London snart, den 22 april. Vi behöver inte betala någonting förutom ett kostmål om dagen som vanligt, men eftersom London är en så stor stad måste vi kunna ta oss till ställen på ett enkelt och smidigt sätt. Då förväntas det att vi ska betala för ett tåg/buss kort som kostar 400 kr och om vi inte gör det så får vi trängas i London med att köpa enkelbiljett gång för gång.
Jag känner att jag absolut inte har råd med detta. Absolut inte. Jag lägger alla pengar jag har på att få körkort just nu, dvs ganska många tusenlappar. Jag har inte ens råd att betala allt själv så mamma och pappa får hjälpa mig. Tror inte att de är så jättesuga på att lägga massa mer pengar på mig till London också. Eller jag gillar i alla fall inte att fråga om det.
Jag känner att jag absolut inte har råd med detta. Absolut inte. Jag lägger alla pengar jag har på att få körkort just nu, dvs ganska många tusenlappar. Jag har inte ens råd att betala allt själv så mamma och pappa får hjälpa mig. Tror inte att de är så jättesuga på att lägga massa mer pengar på mig till London också. Eller jag gillar i alla fall inte att fråga om det.
Sommarjobb då? Ja men det är det ju klart att man måste ha ett.
Har jag något? Nej, inte vad jag vet och det gör mig väldigt otroligt frustrerad.
För att man ska kunna leva på sommarlovet måste man få pengar från någonstans och det får man ju inte från csn då så vad annars ska man göra än att jobba?
Men hur lätt är det att få ett jobb då för en som aldrig tidigare haft några jobberfarenheter? Det går inte. Man måste ha kontakter. Det är allt som det handlar om, kontakter, annars får du gå fattig.
Har jag något? Nej, inte vad jag vet och det gör mig väldigt otroligt frustrerad.
För att man ska kunna leva på sommarlovet måste man få pengar från någonstans och det får man ju inte från csn då så vad annars ska man göra än att jobba?
Men hur lätt är det att få ett jobb då för en som aldrig tidigare haft några jobberfarenheter? Det går inte. Man måste ha kontakter. Det är allt som det handlar om, kontakter, annars får du gå fattig.
Allt detta, plugg, ekonomi och jobb får mig att stressa upp mig för minsta lilla sak nu. Att hinna äta, att hinna till bussen, ha rätt kläder osv.
Idag brast det för mig. Jag hade precis innan stressat sönder kändes det som. Jag satt i klassrummet och lektionen skulle precis börja och kände hur gråten satt i halsen. När någon sa något till mig om att jag skulle lugna ner mig började jag gråta. Jag satt och skakade i benen och satt spänd som om jag skulle sitta på nålar. Läraren (som, som tur var, var min mentor) märkte såklart detta och frågade vad det var frågan om. Jag och alla andra som även kände sig stressade fick då berätta allt om hur stressigt allt känns och för min del löste sig ganska mycket. Även hon har varit i min sits och vet att detta är inte bra och sade till mig att jag måste börja lugna ner mig och långsamt bocka av de olika sakerna som påverkar mitt betéende.
Idag brast det för mig. Jag hade precis innan stressat sönder kändes det som. Jag satt i klassrummet och lektionen skulle precis börja och kände hur gråten satt i halsen. När någon sa något till mig om att jag skulle lugna ner mig började jag gråta. Jag satt och skakade i benen och satt spänd som om jag skulle sitta på nålar. Läraren (som, som tur var, var min mentor) märkte såklart detta och frågade vad det var frågan om. Jag och alla andra som även kände sig stressade fick då berätta allt om hur stressigt allt känns och för min del löste sig ganska mycket. Även hon har varit i min sits och vet att detta är inte bra och sade till mig att jag måste börja lugna ner mig och långsamt bocka av de olika sakerna som påverkar mitt betéende.
Är det så här man ska känna sig när man är nästan 18 år? Detta är verkligen inte hälsosamt och att skolan sätter en så stor press på varje elev är inte okej.
Jag såg en skylt stå mot ett träd vid vägen när jag åkte hem från skolan idag som fick mig att tänka lite.
Who cares? stod det på den.
De flesta tror jag bryr sig. Inte bara om vad skolan tycker om dig utan hela samhället. Du ska passa in, du ska ha rätt kläder, du ska ha bra betyg, du ska ha en snygg pojkvän/flickvän, du ska ha pengar osv.
Även fast vi kanske inte alltid vill bry oss så måste vi nästan. Om man inte ska bli mobbad eller utstött måste man för det mesta vara på ett speciellt sätt och följa normen. Vill man ha ett bra jobb med bra ekonomi måste man få bra betyg redan nu i skolan.
Jag såg en skylt stå mot ett träd vid vägen när jag åkte hem från skolan idag som fick mig att tänka lite.
Who cares? stod det på den.
De flesta tror jag bryr sig. Inte bara om vad skolan tycker om dig utan hela samhället. Du ska passa in, du ska ha rätt kläder, du ska ha bra betyg, du ska ha en snygg pojkvän/flickvän, du ska ha pengar osv.
Även fast vi kanske inte alltid vill bry oss så måste vi nästan. Om man inte ska bli mobbad eller utstött måste man för det mesta vara på ett speciellt sätt och följa normen. Vill man ha ett bra jobb med bra ekonomi måste man få bra betyg redan nu i skolan.
Toppen på det hela är att man märker av allt som är positivt nu. Det sörsta positiva är nog mina vänner. Jag känner verkligen hur de finns där för mig. Att de gör små saker som att krama min hand bara gör mig så lycklig.
En killkompis följde mig till bussen när jag skulle hem och när han vände om gick jag till två andra bekanta som sa "Åh vad glad du är då! Haffar du eller??". Det var då jag insåg som mest att små saker som att bara prata med en vän kan göra en så glad och få en att glömma allt dåligt för en stund.
Så gott folk, vad som än händer, dåligt som gott, ta hand om dina vänner. Håll dem nära dig och släpp dem aldrig. För när du minst anar det behöver du dem mer än någonsin.
En killkompis följde mig till bussen när jag skulle hem och när han vände om gick jag till två andra bekanta som sa "Åh vad glad du är då! Haffar du eller??". Det var då jag insåg som mest att små saker som att bara prata med en vän kan göra en så glad och få en att glömma allt dåligt för en stund.
Så gott folk, vad som än händer, dåligt som gott, ta hand om dina vänner. Håll dem nära dig och släpp dem aldrig. För när du minst anar det behöver du dem mer än någonsin.
